Vilken växtkraft!

När vår trädgård ritades om förra våren, så gav trädgårdsarkitekten en alldeles egen rabatt till vår järnek som vi haft i 15 år. Den skulle få stå invid husets entré där den med sitt blanka och mörkgröna bladverk skulle vara lika vacker året om. Vi har en honplanta och eftersom grannen lyckosamt nog har en hanplanta, så får vår järnek även vackert röda bär på hösten. Precis som på julkorten!

Järneken fotograferad i mitten av april.
Med skuggröna, snödroppar och tazetter runt fötterna.

Hela förra sommaren fick järneken försöka överleva, uppgrävd och tillfälligt förvarad i en plasttunna, innan den i oktober kunde planteras i sin nya hörna. Under adventstid pryddes den av små varmvita lampor och den blev verkligen en prydnad för entrén. Precis som det var tänkt!

På grund av kraftiga förseningar i anläggningsarbetena så kunde våra växter återplanteras först ganska sent på hösten och vi var riktigt oroliga för hur mycket av växtligheten som skulle överleva.  Särskilt oroliga var vi för de vintergröna växterna, men tursamt nog blev vintern mild och våren kom tidigt till Göteborg. Våra växter såg faktiskt ut att ha klarat sig fint och vi kunde pusta ut.

Trodde vi...

Så här såg den ut i juni.

Järneken är tydligen känslig för att torka ut och med sitt störda rotsystem hade den behövt stödvattnas under den torra våren som blev. Men det missade vi! Så i mitten av maj började bladen falla av grenarna. Ett efter ett. 

På bara ett par veckor var järneken i princip helt kal och jag var så himla ledsen! Jag var INTE beredd att skiljas från vår järnek! Därför rådfrågades några olika trädgårdsmästare och vi fick rådet att först bara avvakta och se om den självmant skulle skjuta nya blad. Men när inget hände på flera veckor så gav jag mig på, som ett sista försök, att klippa in grenarna. Först gjordes det lite försiktigt, men inget hände.

Närstudie av en gren i mitten av juli.

Efter att ha samlat mer mod, så gjordes det sedan lite mer ordentligt och då gav det faktiskt resultat. Tänk så glad man kan bli av några små mörkröda, knappnålsstora prickar som dyker upp på en gren! Jag var på riktigt fascinerad över vilken växtkraft det faktiskt fanns i den gamla busken. Och jag var lycklig, nästan som ett litet barn.

Samma gren en månad senare.

Man kan kanske inte påstå att järneken är någon prydnad där den står invid husets entré - inte ännu i all fall. Men vi gläds verkligen med varje litet nytt blad som dyker upp på grenarna.

Vår okunskap höll nästan på att ta livet av den, men nu har vi dyrt och heligt lovat vår lilla järnek, att den aldrig aldrig ska behöva törsta så igen!